Trollkarlen från Övärlden

 Till den här gången har vi läst Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea) av Ursula K. Le Guin. Det är första boken i serien om Övärlden (Earthsea).

Varför blev det denna bok? Det var Alex tur att välja och det föll på Earthsea eftersom vi inte läst någon ren fantasy ännu, och eftersom det är en kvinnlig författare. Le Guin gick bort nyligen, i januari detta år.  Hon har vunnit flera litterära priser och skrivit många science fictionromaner men även barnböcker och andra typer av böcker (vi räknade till ca 60 verk sammanlagt).

Vad tyckte vi då? Le Guins saga följer Geds resa från pojke till ung man, och från arrogant magikerlärling till respektfull och eftertänksam fullärd magiker. En som förstår världen och magins balans och vilken betydelse detta har. Vi tyckte om hur Le Guin byggt upp denna värld, hur hon beskriver just magin. Den har en balans och allt magikerna gör har konsekvenser - de är inte allsmäktiga eller har obegränsade krafter. Magin påverkar världen och är alltid större än de som utövar den, något som är en viktig och hård lärdom för huvudpersonen Ged. Språket känns något filosofisk och vi tycker att bokens teman går att applicera på verkliga livet, hur vi är mot och påverkar både andra människor och miljön när vi använder våra 'krafter' (dvs socialt, teknologi och konsumtion). Det är en tänkvärd bok, Geds lärdomar kan bli våra lärdomar.

Något vi också reagerade på är att boken är bara 166 sidor men det hinner hända så otroligt mycket. Samtidigt är det inte en bok som präglas av drama eller något mer än lågmäld spänning. Detta är inte någon kritik, utan snarare tvärtom bevis på Le Guins skicklighet och anspråkslösa sätt att skriva.

Vi skulle absolut rekommendera att läsa Trollkarlen från Övärlden. Särskilt om man inte är van fantasyläsare. Den är inte svår att läsa eller förstå, samtidigt som den har ett djup och går att analysera om man vill det. Den är inte heller lång och det går att läsa den för sig själv utan att fortsätta med resten av serien (men vi är rätt sugna på att se hur det går för Ged i fortsättningen, och det tror vi att andra också kommer vilja).

Brev till min dotter, red. Elcim Yilmaz

Vi var fyra av sju som samlades för att diskutera boken Brev till min dotter, en antologi redigerad av Elcim Yilmaz och utgiven 2017. Elcim Yilmaz drabbades för ett par år sedan av ett svårt sjukdomsbesked och det var vid detta tillfälle idén kläcktes att skriva brev och tankar till sin dotter, med klokskap och förmaningar som hon tyckte var viktiga. Hon samlar sedan 12 kvinnor som alla får uppgiften att skriva brev till sina döttrar. ”Vi har bett dem rikta blicken bortom föräldraskapets välmenandelöner och förmaningar, att ställa frågan på sin spets: vad skulle du säga till din dotter om du har hade några månader kvar att leva?” Avskrivet från baksidan av boken. Sabina valde boken för att hon tyckte om självbiografier och tyckte det lät som en intressant bok.

Vi gick igenom varje avsnitt för sig, vissa tog lite längre tid än andra och vi kom in på ganska många sidospår vad det gäller sex, roller, våld. Här står de i bokstavsordning, inte i den ordningen som de är skrivna i boken.

Elcim Yilmaz- redaktör av antologin
Vi var överens om att vi tyckte denna var en av de mer starka och uppriktiga texterna i boken, om det nu hör ihop med att det är ur hennes erfarenhet som hela idén till boken föds. Vad vi gillade ur hennes kapitel var tankarna om att du kan välja din familj, vem som ska ingå i den. Du kan starta en helt ny gren, ett helt nytt träd. Uttrycket att ”The blood of the covenant is thicker than the water of the womb” tyckte vi var passande. Hon skriver lätt och uppriktigt om en smärtsam situation.

Elaine Eksvärd- retorikerexpert
Hennes kapitel sänder ut budskapet om att gå sin egen väg, att välja den med hjärtat och inte efter status och prestige. Att vara sann mot sig själv och inte upprätthålla en fasad som förväntas av dig, det får dig bara att må dåligt och leva i skam. Vi var av delade meningar över detta kapitel, några av oss tyckte det var aningens fullt av plattityder medan andra att det var starkt. Men vikten av att gå sin egen väg för att kunna leva med sitt samvete är något vi alla behöver bli bättre på, att inte ingå i en roll bara för att det förväntas av dig.

Anneli Furmark- serietecknare, bildkonstnär
Detta är ett tecknat kapitel och tre av fyra var ovana att läsa serier, vilket gjorde lite svårt. Vad vi diskuterade här var hur ofta det är att historien upprepar sig själv; själva kapitlet tolkade vi som ett politisk situation. Hur det behövs unga som är naiva och skriker och kämpar emot strukturer. För varje generation som går med personer som skriker, så blir det lite svårare att gå tillbaka, strukturerna bryts sakta men säkert ner. Två steg fram, ett steg bak. Detta gäller alla former av strukturer; politik, genus, könsroller etc.

Nabila Adbul Fattah- socialpedagog, aktivist.
Detta var nog kapitlet vi fann starkast och var överens om att det berörde oss. Diskussioner kring mänsklighet, könsroller och vett och etikett följde detta kapitel. Men även hur vi kvinnor ofta berömmer män för saker som i själva verket är självklara, ex. diskar. Lever man i symbios med någon ska detta te sig självklart. Vi är snarare av den meningen att det är de oväntade sakerna, för både kvinnor och män som är de sakerna som behöver få beröm, lyftas. Som förskollärare allihop är vi medvetna om hur barn bemöts olika och hur vi jobbar för att lyfta alla, i rätt situationer.

Abdul Fattah har skrivit en lista med en blandning hur man hanterar övertramp, kräkningar, kärlek och liv. Att skrika högt, att ta plats, att njuta av regn. Låta ditt namn vara en kompass, var dig själv och hitta styrka i dina rötter och din själ. Att fira de små sakerna. Det är rubriker som går in i hjärtat och hon får fram sin personlighet och mänsklighet på ett gripande sätt.

Katerina Janouch- författare, sexualrådgivare
Detta fann vi ett intressant kapitel att diskutera och kom naturligt in på diskussioner kring hur vi sexualiserar flickor och pojkar tidigt, vi ger dem roller och läggningar som är totalt irrelevanta. Hur vi nästan bör uppfostra tvärtom, alltid sätta flickorna i första rummet för att ge dem en chans att kräva det, att det ska bli naturligt. Vi diskuterade mycket kring vad ett övertramp är, vem avgör det? #metoo blev ett naturligt diskussionsämne. Att kvinnor och flickor måste skrika högt så det bryts normer och strukturer, så att män och pojkar får syn på sitt beteende, kan diskutera det sinsemellan och inse problematiken som finns i samhället. Att vi behöver synas mycket i samhället under en period, kanske till och med överdrivet mycket för att vi ska kunna komma ner till en normal och likvärdig nivå till slut. Att det är var mans ansvar att säga ifrån, våga stå på sig inför sina kompisar. Och att vi som kvinnor ska våga ställa oss på scen, kliva ner från läktaren som Janouch menar och kräva att de lyssnar på oss.

Katarina Mazetti- författare, journalist
VI fann detta kapitel gav mycket tankar om hur saker har ändrat sig, hur Mazetti tillhör en annan generation än oss, det är andra segrar hon lyfter. Det är fortfarande grundläggande tankar om hur feminism handlar om att få välja själv, samtidigt som hon inte riktigt angriper de strukturer som hindrar oss från att faktiskt få välja själva.

Martina Montelius – dramatiker, regissör
Vad vi fann intressant här var rådet att leva tillsammans med någon som kan prata och kommunicera, hur alla andra inte är värda din tid. Hur du inte ska begå våldshandlingar mot dig själv, att du ska lyfta dig själv, inse att det du har att säga är ofta tre gånger så bra som de- ofta- män som sitter på positioner där de suttit länge. Våga inse det, och kräv att de ska lyssna. Var snäll mot dig själv, inte alltid så självkritisk. Varför se kvinnor sig i spegeln och räknar det dåliga, snarare än se det fantastiska som du kan?

Maxida Märak- hiphopmusiker, jojkare
I det här kapitlet fastnade vi mycket i diskussioner kring val och känslor, hur viktigt det är att föräldrar aldrig skuldbelägger varandra i de situationer där familjer splittras. Hur viktigt det är att barn får skapa sina egna uppfattningar av situationer och därefter också kan välja sin egna strider, inte fortsätta på föräldrarnas. Att man får bli sin egen, att erkännas som en egen. Det är först då man kan bli sann mot sig själv och leva sitt eget liv.

Carolina Neurath- ekonomijournalist
Vi var lite fundersamma kring detta kapitel, det kändes lite ostrukturerat samtidigt som en aningen platt. Det vi fick till oss var hur Neurath vill påvisa hur viktigt det är att följa sin egen röst, lite likt Eksvärds kapitel. Alla kommer inte att göra det, för världen är osäker och hur dessa osäkerheter kan påverka människor. Livet är inte rättvist men det finns alltid sätt att ta sig ut.

Alexandra Pascalidou- journalist, människorättskämpe
Den viktigaste budskapet vi fick från Pascalidous kapitel var att alltid vara en kämpare, alltid vara en nagel i ögat på folk. Att aldrig följa en väg för att någon annan tycker det, utan gör det du ska, hur svårt det än kan vara. Det är genom att säga ifrån som vi ändrar strukturer, säg ifrån när någon drar sexistiska skämt, ifrågasätt. Vad menar du nu, kan du förklara det roliga för mig? Närma sig människor, håll dem inte alltid på avstånd. Detta ledde då till en diskussion om att närma sig människor, vad händer om jag som kvinna blir närmad av en man på krogen? Vad får jag för känslor? Hur ska jag kunna närma mig en man utan att tro att han kanske våldför sig på mig?

Mia Skäringer- manusförfattare, skådespelare
Vi blev förvånade över detta kapitel, vi förväntade oss inte den poesin från Skäringer och fick läsa om kapitlet ett par gånger innan vi kunde riktigt ta till oss det. Då framkom budskapet hur viktigt det är att leva ett liv där du inte behöver andra för att bekräfta dig, befria dig från sådana tankar och bekräfta dig själv. Hitta din styrka inom dig, den är inte alltid en högljudd sådan som skriker. Hur kvinnans kraft ligger i det tysta, dolda. Den behöver inte alltid synas men du behöver hitta den och veta att den finns för att i lägen där den behöver synas så plockar du fram den. Jaga inte lycka, ”det är i jakten på lyckan som du förgör möjligheten att känna den”.

Therese Söderlind- programmerare, författare
Via detta kapitel hamnade vi i diskussioner kring vilka val som man kan göra själv, när man lever i symbios med en annan person. Vilka val har jag rätt till som kvinna, utan att min partner behöver veta? Detta ledde till diskussioner kring vilka personer olika instanser tror på, är det mannen eller kvinnan som ex. socialtjänsten lyssnar på, i fall där det står ord mot ord? Var hamnar skulden?

Märta Tikkanen
Det ska erkännas att denna vackra dikt hann vi inte diskutera, för efter 3,5 timme var vi ganska slut och hade bussar att passa. Så detta blir mina alldeles egna tankar. Denna dikt fascinerar mig, den är 40 år gammal och går rätt in i hjärtat! Tikkanen lyckas att sammanfatta vad det handlar om på sex rader;

Tro inte på dem som säjer att alltid måste var stark

Tillåt dej din svaghet

Också den är du

Den som inte kan ta emot också din svaghet

Är för svag för dej

Vänd din styrka åt annat håll innan det är för sent.

Så, vad tyckte vi?
Att få leva som sin egen och att kräva sin rätt i samhället, i en relation, på en arbetsplats, det är i grund och botten vad boken handlar om. Att visa sig ödmjuk men stark. Mänsklighet och rötter. Överlag så tyckte vi att boken var välskriven och bra. Många bra berättelser, det blev en del upprepningar vilket är naturligt när det är en antologi om liknande ämne. En del av oss utan barn eller utan viljan att ha barn kunde inte riktigt relatera till ämnet att skriva till ett barn. Men som ämne för diskussion dök det upp många intressanta frågor som kunde ha diskuterats mer. Kan tänkas att det är bok som skulle kunna läsas av en skolklass som ingång i genusstrukturer och könsrollersfrågor.

Till nästa träff ska vi läsa någon av följande tre John Ajvide Lindkvist; Himmelstrand, Låt den rätte komma in eller Lilla Stjärna. Lindkvist kommer till Linköping den 28 mars till Babettes kafferi och då ska vi sitta i publiken. 

Lex för Litterärar genierna. 

Frankenstein

Bloggens första inlägg står Maria för.

När det var min tur att välja bok så blev det Frankenstein av Mary Shelley. Denna klassiska roman publicerades 1818, när Mary var blott 19 år. Boken är resultatet av en utmaning från Lord Byron två år tidigare, där han föreslog att de skulle tävla i att skriva skräckhistorier. Shelleys på den tiden unika berättelse togs inte emot väl av kritiker men Mary (som inte röjdes som kvinna förrän andra upplagan 1823) fick beröm av Sir Walter Scott och beskrevs som någon med 'ovanlig förmåga till poetisk fantasi' (min översättning, från förordet i Penguin Classics utgåva utgiven 1985). Boken blev ändå en omedelbar bästsäljare och när det i andra upplagan avslöjades att författaren var en ung kvinna svarade kritikerna med förundran och var betydligt mer imponerade. Frankenstein är Shelleys första verk, och sägs vara den bästa. Den var trots allt banbrytande och unik i sitt slag - det är romanen som skapade genren science fiction. Då jag gillar både denna genre och skräckromaner så kändes valet givet. Sedan kan jag tillägga att jag haft mitt loppisfyndade exemplar av Frankenstein (som är äldre än jag själv!) i många år och försökt läsa den en gång men gav upp... så nu hade jag en alldeles utmärkt ursäkt att försöka igen!

Men nu till geniernas diskussion. Vad tyckte vi egentligen? I grund och botten kunde vi konstatera att det är en tragisk berättelse, snarare än särskilt skräckinjagande. Frankensteins skapelse är inte ond då han skapas men formas till en skoningslös och hämndlysten mördare tack vare hur han bemöts av sin skapare och andra människor på grund av sitt utseende. Vi kom in på diskussioner kring ansvaret en har som skapare - dvs. förälder, då Victors försummelse av monstret leder till bådas fall. Monstrets potential till välvillighet förstörs av de sociala samspel han erfar. Han visar ändå att han vill andra väl, och vill skapa relationer när han observerar den fattiga familjen och i hemlighet hjälper dem med att hugga ved. Han berörs av deras historia, verkar beundra deras kärlek till varandra och vill ta del av den. Han gör också ett försök att närma sig dem via den blinde fadern, som först visar honom vänlighet då han inte kan döma honom efter utseendet. Men när de seende i familjen ertappar honom och behandlar honom som ett monster kan vi bara tänka oss vilken enorm besvikelse han måste ha känt! Hans egen 'fader' Victor skyr honom, och nu den här vänliga familjen som han värnat om och älskat från skuggorna så länge... ja, kan man annat än bli monstret som man förväntas vara?

Konflikten mellan Victor och monstret eskalerar tills de bara tävlar i hat. Något som kanske inte är alltför ovanligt i infekterade familjebråk. Fast vi undrar hur Victor kunnat undgå att hans skapelse är intelligent, och faktiskt går att samtala med? När de börjar ha mer kontakt under historiens gång måste han ju ha insett hur vältalig monstret är. Är det skam över sveket som gör att han inte vågar? Det kanske också är något som kännetecknar en riktigt infekterad konflikt...

Något som flera reagerat på var att det aldrig förklaras hur det egentligen skulle ha gått till när Frankensteins monster fick liv. I klassiska filmatiseringar brukar det vara elektricitet, eller att den ihopsydda kroppen hissas upp på en brits i ett slottstorn för att träffas av blixten. Men inget sådant förekommer i boken, så livets mysterium förblir. Dock konstaterade vi i vår diskussion att hemlighållandet kanske hänger ihop med att boken skrivs utifrån vad Victor och monstret själva berättar. Därför är det ju Victors karaktär som väljer vilka detaljer som röjs. Och när han mot slutet säger till Walton att vetskapen om hur han gått tillväga bara skulle leda till olycka, så som det drabbat Victor själv, förstår vi att det funnits en mening med att proceduren aldrig beskrevs. Victor önskade inte någon mer att lida för hans misstag. "Peace, peace! Learn my miseries, and do not seek to increase your own!".

Vad tyckte vi då? Vi ansåg att historien slutade olyckligt för alla. Victor fick ingen rättvisa för sina närmaste och monstret får ingen upprättelse efter Victors svek. Till slut får inte monstret ens någon glädje av sin skapares lidande! På så vis kan jag tycka att boken, trots sina tydligt fantasigrundade element, ändå består av en del realism. För i slutänden handlar det om ena parten som vägrar ta ansvar för sin del i konflikten, och den andre som vägrar gå vidare och istället blir besatt av att ge igen - ett i grund och botten mänskligt och verklighetstroget scenario som bara kan ha ett tragiskt slut. Även genom denna tragiska berättelse tycker vi att Shelley lyckats skildra människorna väl. Vi kan förstå att det inte finns några onda personer här, bara sådana som präglats av deras erfarenheter och relationer

Skulle vi rekommendera den? Här svarar vi med ett bestämt...nja. Frankenstein bör läsas eftersom det är en klassiker som startade en hel genre och en enormt stor del av modern populärkultur har Shelley att tacka för dessa karaktärer. Även om man rätt snabbt inser att de skildringar av Frankenstein och hans monster som idag känns självklara i verkligheten har mycket lite med ursprungamaterialet att göra (den påhittade puckelryggade assistenten Igor, till exempel? Eller att Victor skulle ha varit någon galen gammal enstöring? Eller för den delen att monstret är grön, ful och trög - han beskrivs ju med gul hy, vita tänder och ett långt svart hårsvall, och därtill att Victor valt vackra delar till honom! Låt oss heller inte glömma att det är skaparen som heter Frankenstein, och inte monstret som det ofta framställts...) Men det är knappast någon rolig eller upplyftande läsning! Vi kommer nog inte att läsa om den, men uppskattar bokens värde och de tankar som kom fram i diskussionen.

Till nästa träff läser vi antologin Brev till min dotter av Elcim Yilmaz och 12 andra kända kvinnliga författare.

Trevlig läsning!
önskar Litterära genier.