När det var min tur att välja bok så blev det Frankenstein av Mary Shelley. Denna klassiska roman publicerades 1818, när Mary var blott 19 år. Boken är resultatet av en utmaning från Lord Byron två år tidigare, där han föreslog att de skulle tävla i att skriva skräckhistorier. Shelleys på den tiden unika berättelse togs inte emot väl av kritiker men Mary (som inte röjdes som kvinna förrän andra upplagan 1823) fick beröm av Sir Walter Scott och beskrevs som någon med 'ovanlig förmåga till poetisk fantasi' (min översättning, från förordet i Penguin Classics utgåva utgiven 1985). Boken blev ändå en omedelbar bästsäljare och när det i andra upplagan avslöjades att författaren var en ung kvinna svarade kritikerna med förundran och var betydligt mer imponerade. Frankenstein är Shelleys första verk, och sägs vara den bästa. Den var trots allt banbrytande och unik i sitt slag - det är romanen som skapade genren science fiction. Då jag gillar både denna genre och skräckromaner så kändes valet givet. Sedan kan jag tillägga att jag haft mitt loppisfyndade exemplar av Frankenstein (som är äldre än jag själv!) i många år och försökt läsa den en gång men gav upp... så nu hade jag en alldeles utmärkt ursäkt att försöka igen!
Men nu till geniernas diskussion. Vad tyckte vi egentligen? I grund och botten kunde vi konstatera att det är en tragisk berättelse, snarare än särskilt skräckinjagande. Frankensteins skapelse är inte ond då han skapas men formas till en skoningslös och hämndlysten mördare tack vare hur han bemöts av sin skapare och andra människor på grund av sitt utseende. Vi kom in på diskussioner kring ansvaret en har som skapare - dvs. förälder, då Victors försummelse av monstret leder till bådas fall. Monstrets potential till välvillighet förstörs av de sociala samspel han erfar. Han visar ändå att han vill andra väl, och vill skapa relationer när han observerar den fattiga familjen och i hemlighet hjälper dem med att hugga ved. Han berörs av deras historia, verkar beundra deras kärlek till varandra och vill ta del av den. Han gör också ett försök att närma sig dem via den blinde fadern, som först visar honom vänlighet då han inte kan döma honom efter utseendet. Men när de seende i familjen ertappar honom och behandlar honom som ett monster kan vi bara tänka oss vilken enorm besvikelse han måste ha känt! Hans egen 'fader' Victor skyr honom, och nu den här vänliga familjen som han värnat om och älskat från skuggorna så länge... ja, kan man annat än bli monstret som man förväntas vara?
Konflikten mellan Victor och monstret eskalerar tills de bara tävlar i hat. Något som kanske inte är alltför ovanligt i infekterade familjebråk. Fast vi undrar hur Victor kunnat undgå att hans skapelse är intelligent, och faktiskt går att samtala med? När de börjar ha mer kontakt under historiens gång måste han ju ha insett hur vältalig monstret är. Är det skam över sveket som gör att han inte vågar? Det kanske också är något som kännetecknar en riktigt infekterad konflikt...
Något som flera reagerat på var att det aldrig förklaras hur det egentligen skulle ha gått till när Frankensteins monster fick liv. I klassiska filmatiseringar brukar det vara elektricitet, eller att den ihopsydda kroppen hissas upp på en brits i ett slottstorn för att träffas av blixten. Men inget sådant förekommer i boken, så livets mysterium förblir. Dock konstaterade vi i vår diskussion att hemlighållandet kanske hänger ihop med att boken skrivs utifrån vad Victor och monstret själva berättar. Därför är det ju Victors karaktär som väljer vilka detaljer som röjs. Och när han mot slutet säger till Walton att vetskapen om hur han gått tillväga bara skulle leda till olycka, så som det drabbat Victor själv, förstår vi att det funnits en mening med att proceduren aldrig beskrevs. Victor önskade inte någon mer att lida för hans misstag. "Peace, peace! Learn my miseries, and do not seek to increase your own!".
Vad tyckte vi då? Vi ansåg att historien slutade olyckligt för alla. Victor fick ingen rättvisa för sina närmaste och monstret får ingen upprättelse efter Victors svek. Till slut får inte monstret ens någon glädje av sin skapares lidande! På så vis kan jag tycka att boken, trots sina tydligt fantasigrundade element, ändå består av en del realism. För i slutänden handlar det om ena parten som vägrar ta ansvar för sin del i konflikten, och den andre som vägrar gå vidare och istället blir besatt av att ge igen - ett i grund och botten mänskligt och verklighetstroget scenario som bara kan ha ett tragiskt slut. Även genom denna tragiska berättelse tycker vi att Shelley lyckats skildra människorna väl. Vi kan förstå att det inte finns några onda personer här, bara sådana som präglats av deras erfarenheter och relationer
Skulle vi rekommendera den? Här svarar vi med ett bestämt...nja. Frankenstein bör läsas eftersom det är en klassiker som startade en hel genre och en enormt stor del av modern populärkultur har Shelley att tacka för dessa karaktärer. Även om man rätt snabbt inser att de skildringar av Frankenstein och hans monster som idag känns självklara i verkligheten har mycket lite med ursprungamaterialet att göra (den påhittade puckelryggade assistenten Igor, till exempel? Eller att Victor skulle ha varit någon galen gammal enstöring? Eller för den delen att monstret är grön, ful och trög - han beskrivs ju med gul hy, vita tänder och ett långt svart hårsvall, och därtill att Victor valt vackra delar till honom! Låt oss heller inte glömma att det är skaparen som heter Frankenstein, och inte monstret som det ofta framställts...) Men det är knappast någon rolig eller upplyftande läsning! Vi kommer nog inte att läsa om den, men uppskattar bokens värde och de tankar som kom fram i diskussionen.
Till nästa träff läser vi antologin Brev till min dotter av Elcim Yilmaz och 12 andra kända kvinnliga författare.
Trevlig läsning!
önskar Litterära genier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar